Generallöjtnant Heikki Nikunen var kommendören för Flygvapnet 1991–1995.
Heikki Nikunens bana som flygare inleddes på normalt sätt. Han blev biten av flygflugan och sökte sig till flygklubben i Lahtis vid Vesivehmas flygfält. Hobbyn förbyttes sedan till yrke och drömmen fullbordades på flygofficerkursen vid flygstridsskolan i Kauhava 1958. Nikunens brinnande intresse för militärflyget avtog inte ens då han pensionerades som kommendör för flygvapnet i april 1995.
Kulminationen i Nikunens mångsidiga militära karriär, som pilot, flyglärare och luftkrigslärare samt olika kommendörsuppgifter, inföll i början av 1990-talet, då processen med förnyandet av flygvapnets stridsflygplan redan hade inletts. Tanken var att två flygflottiljer skulle få nya jaktplan från väst och en flottilj traditionsenligt från Sovjetunionen. Den av statsrådet tillsatta försvarspolitiska kommissionen föreslog efter Sovjetunionens sönderfall att alla flottiljer skulle få en gemensam flygplanstyp från väst. Urvalsprocessen slutade i maj 1992 med att riksdagen godkände regeringens förslag om F-18 Hornet som Finlands nya jaktplan.
Nikunen hade en central roll vid beredningen av anskaffningen av jaktplanen. Till en början var han sakkunnig på försvarsministeriet, senare ledde han urvalsprocessen som stabschef på flygvapnet och slutligen presenterade han, som kommendör för flygvapnet, utifrån flygvapnets behov, resultatet av urvalsprocessen för försvarsmakten, försvarsministeriets ledning och för statsrådet.
Heikki Nikunen var förutom en passionerad flygare en verklig mångsysslare. Efter pensioneringen fick styrspaken ge vika för pennan. Nikunen gjorde en djupdykning i luftkrigföringens historia och skrev en stor mängd texter såväl för inhemska som internationella läsare. Tyngdpunkten i texterna lades på jaktflygets taktik under kriget och hur denna kunde tillämpas då de nya jaktplanen tages i bruk. Här tog han avstamp i de stora insatser han gjorde i flygvapnet för uppdatering av jaktflygsdoktrinen. Under fritiden bytte han ofta pennan till saxofonen och jazzmusiken hördes till vänners glädje såväl i Tammerfors som vid stugan vid Saimen.
För oss var Heikki, både som underlydande och som chef en analytisk arbetskamrat, som krävde mycket av sig själv, alltid lojal och redo att bistå andra. Utanför arbetet var han en humoristisk sällskapsmänniska med ändlöst många historier- ofta från flygområdet. För Heikki betydde familjen allt. Flytten från en ort till en annan hör till en soldats "natura förmåner" tills hemorten blev Tammerfors stad, som var bekant för honom sedan tiden som kommendör för flygflottiljen där. Det var även i Tammerfors där han bruten av sjukdom gick över till ”Varjolaivue” den 7 september 2023, på de inom flygvapnet avlidnas dag.
Kommendörerna för Flygvapnet
